Elektrikern Karolina Dahl är årets vinnare av Isabellestipendiet.
Hon ser utmärkelsen som en chans att ta ställning mot machokulturen.
– Diskriminering är ett lagbrott och det måste cheferna bli bättre på att inse, säger hon.
Isabellestipendiet riktar sig till kvinnliga hantverkare i byggbranschen. Det är instiftat av Isabelle McAllister, består av 20 000 kronor och delas ut tillsammans med Rättviseförmedlingen.
Den 12 oktober utsågs Karolina Dahl till den sjunde stipendiaten. Hon är elektriker på Caverion och får priset för att hon, enligt juryns motivering, ”inte bara utför sitt arbete med bravur, utan också tar sitt medmänskliga ansvar för ett hållbart samhälle där inkludering och tolerans är avgörande byggstenar”.
– Bortser man från prispengarna är det kul att få femton minuter av fame och en möjlighet att säga vad man tycker, säger hon. Byggbranschen kan bli mycket bättre, den har samma attityder i dag som för 30–40 år sedan. Det är egentligen inte så konstigt, för vi är fortfarande bara en procent kvinnor bland hantverkarna. När man har en väldigt homogen grupp blir det en viss kultur. Jag behandlas annorlunda än killar, även om alla inte menar något illa med det. Den känslan undkommer man aldrig.
Karolina Dahl blev i somras uppmärksammad för ett inlägg hon publicerat på Facebook. Vid ett foto av klottret på hennes arbetsplats skrev hon att hon var trött på att se sitt namn bredvid ordet ”knarkluder”.
– Det var ett rent känsloinlägg, säger hon. Jag blev skitförbannad, ville säga något och lade upp det på internet. Sedan spreds det och togs upp i andra medier. Jag hade inte räknat med att det skulle bli så stort, men det var bra. Jag fick till 99 procent positiva reaktioner. Företagsledningen, som jag kritiserade, var väldigt positivt inställd och tyckte att jag gjorde en bra sak.
– De uppe i ledningen som sitter i fina kontor vet inte alltid hur illa det kan vara ute på byggena. Det där gav en insyn i vår värld. Jag tror att det blev en ögonöppnare, att så här kan vi inte ha det. Vad tänker våra kunder om vårt företag om vi tillåter sådant? Bolaget har gjort väldigt bra ifrån sig och arbetar nu internt med de här frågorna.
Vad kan man som chef göra för att förbättra kulturen?
– Man kan vara den första att ta steget och utbilda sig inom genus, till exempel, eller lära sig vad som räknas som diskriminering och trakasserier. Man kan skaffa en gedigen kunskap, som man kan förmedla till sina projektledare, som i sin tur kan förmedla den till montörerna, så att den når hela vägen ned.
– Framför allt kan man som chef säga att på det här företaget beter vi oss på ett visst sätt. Diskriminering är ett lagbrott och det måste cheferna bli bättre på att inse. Det står i lagen att det är förbjudet. Chefen har en chans att utöva sin auktoritet och säga att om det här sker, då har vi faktiskt rätt att sparka folk. Om jag kan säga att min arbetsgivare gör sitt bästa för att alla ska må bra på jobbet, då vill jag också göra mitt bästa och leva upp till det förtroendet. Med en chef som inte sköter sig kommer inte arbetarna att sköta sig heller.