Etiopien, Somalia, Niger, Sierra Leone.
Som byggnadsingenjör har Lars Lindfors jobbat i Afrikas mest krisdrabbade områden.
– Det är ett sätt att testa sin förmåga, förklarar han. Både yrkesmässigt och på ett mänskligt plan.
I september var Lars Lindfors i Centralafrikanska republiken, en laglös nation i Afrikas inland. Det var hans senaste av många bygguppdrag på svårt utsatta platser. Han ingår i personalpoolen på MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), som deltar i hjälpinsatser över hela världen.
– MSB funkar som ett bemanningsföretag åt FN-systemet, förklarar han. Vi är ett ganska stort antal människor som finns i ett register. Kommer en fråga om byggnadsingenjör går den ut till oss som är det. Sedan projektanställs man för just den perioden. Jag har haft vanliga jobb också, men sedan ett antal år tillbaka har jag mest ägnat mig åt det här och försökt kombinera med mindre projekt åt tidigare arbetsgivare.
Han var 57 år vid sitt första MSB-uppdrag, en besiktning av en övningsbyggnad för räddningstjänsten i Tadzjikistan. Sedan dess har han varit med om att bygga en FN-camp i Etiopien, besikta en departementsbyggnad i Somalia, utveckla lagerkylning i Niger och projektera sjukvårdslokaler efter ebolaepidemin i Sierra Leone. För EU:s räkning har han även besiktat en bombad gränsövergång på Gazaremsan och gjort förslagshandlingar inför en eventuell återuppbyggnad.
– Det är definitivt inga enkla miljöer att leva i, säger han. Det handlar ofta om länder som ligger sist i alla mätbara skalor, med låg inkomst per capita, hög barnadödlighet och inget polis- eller rättsväsende att tala om. Det gör att omständigheterna blir väldigt krävande. Man kan inte röra sig ute på kvällarna. Ibland har man med sig frystorkad mat i ryggsäcken för säkerhets skull. På det viset är det mer likt en fjällvandring än att åka till en arbetsplats.
”Det spelar inte så stor roll vem som åker ned och gör jobbet, men jag tror att det är en viktig signal med internationell civil närvaro på de här platserna”, säger Lars Lindfors, som har utfört många uppdrag för MSB i Afrika.
I Centralafrikanska republiken har han varit flera gånger, för att besikta och renovera anläggningar åt FN. Det är ett land som Utrikesdepartementet uppmanar alla svenskar att lämna, avråder från alla resor till och beskriver som ett av världens minst utvecklade, präglat av plundringar, terrorhot och kidnappningar av FN-personal. Ändå har Lars Lindfors aldrig känt sig rädd:
– Vi är inte målet, säger han. Däremot kan vår utrustning eller materielleveranserna vara det. Men man rör sig inte utomhus på stan mer än absolut nödvändigt. Vi följer en säkerhetsmanual och så fort något händer håller man sig inne. Har det varit en incident någonstans åker man inte till det området. Men man ser vapen överallt och måste vara medveten. Även om det inte är öppna strider är läget väldigt, väldigt spänt. En liten gnista kan utlösa okontrollerat våld. Jag har inte varit i närheten av det, mer än att jag på nätter har kunnat höra skottlossningar.
I projekten anlitas lokala entreprenörer och byggarbetare. Av dem har många aldrig använt en skruvdragare. Verktyg som går sönder kan svårligen ersättas. Transport av material kräver ofta militäreskort, medan cementsäckar måste övervakas för att inte innehållet ska stjälas.
– Vi är lite dårar, vi som tackar ja till de här uppdragen, för vi vet om svårigheterna på förhand. Det är någonting som triggar, som är mycket svårförklarligt. Att försöka hitta lösningar i en miljö där man inte kan gå till Clas Ohlson och köpa borr. Samtidigt får man tillbaka mycket i form av möten med kulturer och upplevelser som inte går att värdera i kronor. FN-personalen, mina kolleger, är också oftast helt fantastiska människor. Det är så oerhört mångfasetterat.
Lars Lindfors når pensionsåldern i december, men tror att han kommer att genomföra ytterligare några projekt. Samtidigt som han tonar ned betydelsen av sina hjälpinsatser säger han att om han vore yngre skulle han genomföra många fler.
– Den faktiska nyttan och vad vi egentligen gör, det kan man verkligen diskutera. Det kostar mycket pengar, om man ser det krasst, för mycket enkla förbättringar som borde kunna göras på ett annat sätt. Samtidigt ser jag inga alternativ. Det spelar inte så stor roll vem som åker ned och gör jobbet, men jag tror att det är en viktig signal med internationell civil närvaro på de här platserna. Där tror jag att vi gör den största skillnaden. Att vi visar att det internationella samhället finns och på något sätt vill bidra.
Vill du också jobba utomlands? Som medlem i Byggcheferna kan du få tips och råd på vägen.
Läs gärna tidigare delar av artikelserien här och här.